Att vara eller inte vara eller bara låta allting vara
Idag önskar jag hett och vilt att jag vore Dessi eller Paow så att jag fick skriva av mig om den galna gårdagskvällen och om hur dåligt jag mår idag. Men jag är inte en femtonårig fjortisbloggare, utan en tjugåtreåring med stundande karriär, så jag avstår.
Däremot råkade jag somna i Linneas säng i natt. Iförd min fantastiska klänning från Isabel Kristenssen på och med en påse nachos i famnen. Sjukt.
Vem röstar du på ikväll?
Vi gör tummen upp för Erk! SMSA 73 400 till Erik eller lev i Hades för tid och evighet!
Från oss båda...
till er alla, en riktigt grym fredagskväll!
Skit i att lönen kommer på onsdag, nu KÖR vi!
Spotify-Bloggtävling!
Hej babes!
Trots att jag är så trött att jag ser kvadrubbelt kan jag inte sova, och styr därför upp en bloggtävling som jag hoppas att du vill vara med och tävla i!
Tävlingen går helt enkelt ut på att du postar länken till din bästa Spotify-playlist i kommentarsfältet. Den som bidrar med den lista jag tycker är bäst vinner ett fin-fint och heml-hemligt pris från någon av alla mina fantastiskt häftiga sponsorer. Nej, nu ljög jag. Jag har nämnligen inga häftiga sponsorer. Men ni vinner ett fin-fint pris ändå. Till och med Linnea kan intyga att du inte kommer att bli besviken.
Du har till söndag klockan 21.00 på dig att tävla - nu kör vi!
Kram Johanna
En hör inte dit, en ska bort!
För första gången någonsin klickade jag vidare till ett av blogginläggen på blogg.se's framsida. Inlägget ledde till en sajt där man kunde rösta på en valfri pralin ur Alladin-asken. Den pralin som får minst röster åker ur asken och ersätts av en ny. Bara för att jävlas med resten av Sveriges befolkning röstade jag på "körsbär i likör". Fastän jag tycker att den är skitäcklig. Jag blev liksom lite rebellisk efter att ha lyssnat på Jan Guillous gästföreläsning på JMG idag.
Bild lånad från någon random blogg som ni ändå inte hade besökt om jag länkat.
Att vara obetald kan ha sina fördelar
Eftersom jag inte tjänar pengar på att blogga kan jag, när som helst, hur som helst, bara skita i ett blogga under en hel dag. Jag har inga annonsörer, och knappt några läsare att ta hänsyn till, så känner jag inte för att skriva så skriver jag inte.
Så har fallet varit idag. Sug på den, Bloggsverige!
Fenomenet som kallas blogg-reklam
Ni som tänker att ni ska vara lite hyggliga och klicka på all förbannad reklam som ligger ute på min blogg kan sluta med det.
Det är blogg.se som tjänar pengar på den, inte jag. Jag stör mig på den lika mycket som ni gör. Men jag är inte tillräckligt mycket äss på webdesign och källkoder för att ta bort den. Vi får lära oss leva med den, helt enkelt.
No more sugar, dear
Idag har jag hållit mig från att köpa sötsaker hela dagen.
Inte för att mitt ex sa till mig att jag blivit tjock, utan för att jag är snorpank.
Ännu mer pank blev jag efter min och Linneas festliga räd på stan i dag. Mer om det senare, om jag orkar lägga upp en bild. Tveksamt om det blir så dock, eftersom jag la upp tre (!) bilder igår, och en i eftermiddags. Nu har jag snart fyllt en hel månadskvot av bilder på bloggen.
Håll tummarna så att det här med bilderna inte urartar så att jag börjar lägga upp dagens outfits (eller bara "Dagens" som det heter på modebloggska) och sådana där numrerade "steg-för-steg" guider till hur jag sminkar mig.
Bloggpanik
När jag gick in på min blogg nyss upptäckte jag att den stigit från plats 38 till 16 på Blogtoplist i kategorin Media&Journalistik på bara ett dygn. Det gjorde att jag fick lite blogg-panik eftersom det innebär att min blogg fått massvis av nya, nyfikna besökare.
Jag förstår faktiskt inte varför jag bloggar egentligen, jag hade lika gärna kunnat föra minnesanteckningar i word pad (som by the way aldrig hade blivit någon offentlig handling, enligt Jan Turval) eftersom jag aldrig orkar lägga upp några vettiga bilder och tycker att människor som tar "Dagens outfit" inlägg på blodigt allvar borde straffas med buljong-diet under resten av sin livstid (som om de inte redan gick på den, liksom).
Samtidigt är det lite kittlande och festligt att massor av människor intresserar sig för vad jag åt till efterrätt igår (granatäpple), hur jag tyckte att JMGs antagningsprov var och hur tråkigt jag tycker att det är med offentligt förvaltning.
Ni nya läsare är hjärtligt välkomna till blogg. Bara för att jag blev så glad att ni vill läsa om mig (även om jag snarare föredrar att se det som att ni vill läsa texter skrivna av mig) lägger jag upp en tjusig bild av mig själv i bloggen idag.
Men tro inte att det kommer att bli någon vana!
Det här KAN bli årets segaste måndag.
Om en knapp timme väntar en 7-timmars föreläsning i Offentlighetsprincipen (exkl. lunch).
Jag försökte peppa mig för att gå till skolan hela dagen igår, men jag lyckades inte ens övrtyga mig själv yttepyttelite om att det ens skulle bli kul.
Efter skolan ska jag och Linnea dock ut på hemligt uppdrag, mer om det ikväll!
Och ni som skriver JMGs antagningsprov idag: Lycka till!!!
(Jag har minsann sett att jag har löjligt många träffar från folk som googlat tips tills antagningsprovet. På riktigt!)
Dagens outfit:
Är varm, väderriktig och skitful. Så jag lägger inte upp någon bild idag heller. Ha!
Världens socialaste frukt
Idag lagade jag och Linnea en sjukt flottig middag. Den var så flottig att jag var tvungen att springa och tvätta ansiktet när den var klar. Jag tyckte mig till och med se små oljeringar på ytan i handfatet när jag tvättat klart.
Den flottiga middagen bestod av älgfärsbiffar med pinjenötter och timjan (med en deciliter vispgrädde i biff-smeten), kantarellsås gjord på vispgrädde och potatisskivor som var tänka att stekas i ugnen. Eftersom vår ugn inte riktigt fungerar som vi vill panik-friterade vi dem i stekpannan istället när hungern tog överhanden. Flottigt, eller vad?
För att kompensera flottigheten åt vi varsitt granatäpple till efterätt. Granatäpple är enligt mig världens bästa frukt. Den är supergod, supernyttig och är fullproppad med c-vitaminer och antioxidanter. När jag var barn förknippade jag granatäpplet med det judiska nyåret Rosh Hashana. Då är det nämnligen tradition att man äter granatäpple, lite som svenskar äter pepparkakor på jul eller något.
Linnea utnämnde granatäpplet till världens socialaste frukt eftersom det tar så lång tid att pilla ut de små kärnorna, som ju är det enda av frukten man äter, ur sitt skal.
Det är ganska pilligt att äta granatäpple. Så här såg mina tallrikar ut.
Mycket fin bild på granatäpplekärnor färdiga att ätas, tagen av mig själv.
Alla rättigheter till bilden är reserverade eftersom jag tycker att den är så fantastiskt fin.
Ser jag den på någon annan hemsida kommer jag att söka upp vederbörande och hämnas.
Linnea sörplar i sig den sista granatäppel-saften.
Vi tror att vi kommer att se lika fräscha ut som Eva Longoria om vi äter granatäpple till efterrätt oftare.
Eva Longoria är nämnligen en väldigt trogen granatäpple-fantast som gärna berättar om hur frukten fått henne att behålla sitt rynkfria och unga utseende. Håhåjaja.
Nej, det är inte bristningar, det är ränderna från mina trosor!
Jag och Linnea vek oss tredubbla av skratt när jag kom hem från solariet nyss.
På hösten och vintern solar jag solarie någon gång i veckan. Dels för att bota min mörkrädsla (a.k.a begynnande höstdepression som aldrig riktigt bryter ut), dels för att jag får en massa torra fläckar/eksem över hela kroppen, och framförallt i ansiktet annars.
Idag hade jag dock glömt att byta trosor innan min lilla solarie-session och hade på mig ett par alldeles förträffliga svart- och genomskinlig-randiga Björn Borg-hipsters. Tyvärr gick solarie-solen igenom de genomskinliga ränderna på mina trosor och nu ser det ut som om jag bristningar all over my ass.
Tur att jag inte har en pojkvän, älskare eller ens en manlig kombo att visa upp mig för. Linneas skratt-attacker är tillräckligt förnedrande, och då har hon inte ens sett mig helnaken.
Världens (kanske) sämsta städerska...
Efter min och Linneas inflyttningsfest förra helgen var det visserligen väldigt rent och städat, däremot kvarstod problemet med alla glasflaskor som stod i hallen eftersom vårt hus inte har något källsorteringsrum.
När jag kom tillbaka till lägenheten efter min vistelse i Linköping och dygnet hos mamma och ppa blir jag glatt överraskad av att Linnea städat ut alla flaskor.
Men glädjen var kortvarig.
När jag tittar upp mot toppen av våra köksskåp möts jag av en rent utsagt vedervärdig syn:
Jag tittar anklagande på Linnea som flinar brett och säger:
Syns de inte, finns de inte.
Nu har hon mutat mig med lussebullar, clementinglögg och Amy Diamonds julskiva för att jag ska sluta blänga surt på henne.
Det är lätt att vara efterklok...
...som Timbuk brukar säga.
Däremot fick jag världens skrattanfall samtidigt som jag blev lite rörd när jag röjde i lådorna hos mamma och pappa idag. Anledningen till detta var inte bara att jag hittade nitton gamla Alla hjärtansdags-kort jag fick av min ex-pojkvän, utan mest för att jag hittade någon slags gammal kompisbok mina skolkompisar fyllde i kort innan jag skulle ta studenten.
I boken fanns bland annat denna fråga:
Vad tror du att Johanna kommer att arbeta som/med om tio år?
Det var sjukt kul att läsa svaren. Förutom mindre seriösa svar som "inte sångerska i alla fall" och lyxhustru (vilket jag i och för sig var på väg att bli under en svag period) hade i stort sett alla mina gamla gymnasiekompisar svarat journalist/chefredaktör/frilansare.
Jag orkar inte dra en lång, skriftlig monolog gällande huruvida deras svar har funnits i mitt undermedvetna, men en sak är förbannat säker: jag har gjort rätt val.
Ytterst tveksamt om jag någonsin kommer att tvivla på det, i och för sig.
Ebba GaGa?
Jag och min lilla lillebror Tobias (12 år gammal) har myskväll med en gammal italiensk rulle (mitt val) och Körslaget (hans val). I början av Körslags-pottpurriet utspelar sig följande dialog:
Johanna: Åh! Kör de Lady GaGa pottpurri idag? Fan vad kul!
Tobias: Ja, den första låten var Lady GaGa. Det här är Ebba Grön.
Johanna: Okej.
Prenumerera!